För Skratt

Posted on
Författare: Laura McKinney
Skapelsedatum: 4 April 2021
Uppdatera Datum: 25 Mars 2024
Anonim
Yoga CHALLENGE - so much fun!
Video: Yoga CHALLENGE - so much fun!

Idag är jag tacksam för skratt.


För några dagar sedan diskuterade en vän av mig och jag min Thanksgiving resa hem till Michigan och han bad mig att vidarebefordra ett meddelande till min mamma på hans vägnar.

"Berätta för din mamma, jag läste hennes blogg varje dag," sa han. "Och det gillar jag när hon sägerknulla.”

Jag lämnade min väns budskap när jag kom hem tidigare i veckan och min mamma log och rullade ögonen, något roade jag misstänker, med tanken på en komplett främling som citerade ett tidigt rosemarylambert.com-inlägg, men också lite generad över att ha en f-bomb på rekord i det som blivit en så ofta besökt dagbok med sitt namn.

"Berätta för honom jag sa tack för att du läste", sa hon med vänliga hälsningar.

Nästa morgon medan hon och min pappa och jag satt på räknaren med frukost, fick en av de femton eller så piller som min mamma nu försöker svälja varje dag in i halsen och hon började kväva. Min pappa och jag töjde och väntade på stavningen att passera. När det varade längre än någon av oss var bekväm med, tog vi var och en av hennes armar under axeln och lyfte henne från sitt säte och försökte öppna hennes luftväg. Vi svängde över henne länge och tittade på varandra med panik i våra ögon när hon gasped för andetag. Efter det som kände mig för evigt, arbetade min mamma slutligen pillen lös och gulped for air och började genast gråta. Min pappa och jag följde efter.


De tre av oss stod där ganska länge och kände sig hjälplösa och hopplösa och bawling, våra halvt ätta skålar av havregrynkylning på disken, när min mamma plötsligt tog djupt andetag, såg mig i ögat och munnade "Fuck." A smalt leende spred sig över hennes ansikte och hennes sobbing vände sig till skratt. Min pappa och jag började skratta också, och det var så vi gjorde det genom frukost den dagen.

I vårt hus har vi alltid haft lyckans skratt. Massor av det. Och även nu, mitt i vad som ofta känns mer som en mardröm än en verklighet, skrattar vi fortfarande tillsammans och det läker. Inte så vi alla så desperat önskar att det skulle, men på några dagar räcker det. Och för det är jag tacksam.